Dave Cockrum

Söndag 26 november, 2006

Dave Cockrum
postad av Neil 21:20

Jag skrev det här för två år sedan, till en bok till förmån för Dave Cockrum:

Till Dave Cockrum

De tecknade serierna gyllene ålder är när man är tolv. Silveråldern är runt fjorton, femton - den dunkla zonen när tecknade serier fortfarande betyder något, men det gör rockmusik också, och flickor skulle också göra det om man kunde komma tillräckligt nära en för att faktiskt göra något annat än att rodna och stamma. Efter det kommer den långsamma perioden då de faller i ondå, och alla åldrar rinner samman i en mörk malström. Inget skapar magin på samma sätt som tidigare, på den tiden när somrarna varade för evigt och grannflickan fortfarande hade en en trubbnäsa och flätor (hennes säkerhetsnål i näsan och mohikanfrisyr kom först flera år senare.)

Jag föll aldrig för Superhjältar (TM Marvel och DC och hur skumt är inte det?) som liten. Jag gillade dem, men de framstod alltid som en aning problematiska. De gjorde inte de viktiga sakerna.

Det viktiga, som jag såg det, var att superkrafter kunde göra att man överlevde skolan på ett lättare sätt. Om jag i hemlighet var Den Snabbaste Mannen skulle jag aldrig mer komma för sent till skolan någonsin igen. Om jag var osårbar (och kunde stava till det och visste vad det innebar) skulle jag inte vara förtvivlad och frusen ute på en arktisk fotbollsplan, på nån defensiv position där jag kunde göra minst skada. Till och med Aquaman verkade inte ha det så illa: de helvetiska pliktbelagda simlektionerna i den iskalla utomhuspoolen övertygade mig om att jag skulle vara perfekt för att drunkna utan hans krafter, även om jag inte kunde kommunicera telepatiskt med några av de lokala spiggarna.

Jag tror att det var därför jag älskade Legion of Super Heroes, under min egen gyllene ålder. Det fanns gott om dem. De levde i framtiden. Och deras krafter verkade som gjorda för att överleva skolan med. (Jag fick skolmåltider som bara Matter Eater Lad kunde ha gjort sig av med.) De hade ett klubbhus. De slogs inte heller mot bankrånare. (Mestadels verkade de bråka med varandra, även om de hade hjärntvättats av intergalatiska ogärningsmän, och hade kommit till slutsatsen att bankrånare inte dök upp lika ofta som i serierna.) Och, allra mest, under en kort tid - konstigt nog, när jag var tolv - hade de Dave Cockrum.

Jag väntade på att en tidskapsel skulle dyka upp och att jag skulle bli tillfrågad om att ansluta mig till Legionen. Jag hade inga särskilda krafter, inte vad jag hade märkt, men ändå, man vet aldrig, man kan ha tur.

Jag borde googla och ta reda på vilken den första berättelsen om Legionen som Dave skrev var: å andra sidan, jag minns fortfarande vilken den första av hans berättelser som jag läste. Den hette ”Blodkristallernas förbannelse”, och den målades av Murphy Anderson. (Jag har alltid varit svag för Murphy Andersons färgläggningar.)

Och, nästan genast kändes det som, hade Superboys serie blivit Legionens, och Dave Cockrum låg bakom Legionen (Cary Bates skrev), och plötsligt var den cool…

När Dave började teckna nya X-Men, kändes den redan som min egen, på ett sätt som bara serieläsare kan tycka om tecknare vars arbete de älskar. Jag ägde Dave Cockrum, precis på samma sätt som jag ägde Neal Adams och Berni Wrightson och Jack Kirby och Jim Aparo. Han var en av mina, och han ägde en liten del av min själ.

Jag blev löjligt glad, flera år senare, under Sandmans första år, på ett konvent i New York, när jag fick höra av Paty Cockrum att hon och Dave gillade det jag gjorde. Och, någonstans inom mig, fröjdades en tolvåring: om jag inte kunde gå med i Legionen, var det här lätt det näst bästa, och, en kort stund, var jag tillbaka på den gyllene åldern…

Neil Gaiman

5 mars, 2004

...

Dave gick bort idag, efter komplikationer av diabetes.

http://www.nightscrawlers.com/forum/viewthread.php?tid=6539http://www.newsfromme.com/archives/2006_11_26.html#012477