11 januari 2006

Köttmaskiner

Måndag 2 januari, 2006

Köttmaskiner

postad av Neil
2/1/2006 18:07:00

En påminnelse för alla i New York-området att jag ska prata (och, tror jag, antagligen ha en signering efteråt) på 92nd St Y, nästa vecka.
http://www.92y.org/shop/event_detail.asp?productid=T-LC5WR01

Hej Neil,
En fråga om din föreställning på 92nd St Y, studentrabatten nämns inte på hemsidan, så finns det ett sätt att köpa rabatterade biljetter i förköp? Eller bara på plats? (och är det helt säkert att det finns biljetter tillgängliga där?)

Och en mer personlig fråga som jag alltid har funderat på: vad tycker du om komplimanger? Hängivna fans? Får de dig att bli varm inombords eller retar du dig på dem ibland? Får saker som tillgivna fans säger dig att gråta ibland? Jag är imponerad att du är så blygsam och snäll trots det faktum att miljontals personer älskar dig (eller älskar det du har skapat). Jag menar, hur känns det? Hur är det? Jag önskar att du kunde skriva en berättelse eller nåt om hur det känns att vara en vacker älskad historieberättare.
Med stor vördnad och ännu mer nyfikenhet,
Lily

Den enda informationen jag har om studentrabatten kom från Circus som sa --

Neil--Bara ett kort brev om priser till 92Y-evenemanget, närmare bestämt för de fattiga studenterna (däribland jag själv) bland dina läsare. Jag ringde igår för att höra mig för om studentpriset ($12.50) och fick vet att det inte är möjligt att köpa de rabatterade biljetterna i förköp. Det enda sättet man kan få studentpriset är genom att gå till The Y en timme före shown och köpa dem. Jag tänkte att dina läsare skulle uppskatta informationen.

Vi ses i januari,Circus.

…vilket verkar ganska rättvist. Jag gör en intervju med någon från 92nd St Y snart och ska fråga honom om det finns någon mer information.

När det gäller frågan om “Hur jag känner inför fans/att vara en författare/etc”… Jag tror inte att det finns ett kort eller ett enkelt svar. En stor del av tiden känns det som om det inte har mycket att göra med mig, vilket kan vara ett av problemen med att vara en författare, eller en av fördelarna med att vara en författare. Det ligger nog närmre för en sångare, eller en skådespelare -- du går ut på scen varje kväll och gör det du gör för massor av folk som hejar och klappar, eller inte. Men det jag gör, det är viktigt när jag gör det bra, är att jag skriver, och det är ett ganska ensamt yrke. Jag gillar avskildheten och den anonymitet jag fortfarande har.

När det gäller resten… Jag gillar det, men tar det inte personligt. Jag är glad att folk gillar berättelserna, men anser att det mest är tur att de berättelser jag tycker om att skriva verkar vara berättelser som så många vill läsa -- jag skulle inte kunna skriva ”för att passa allmänhetens smak” ens om mitt liv hängde på det, så jag är lyckligt lottad som har en publik där ute; jag är alltid väldigt medveten om att de flesta författare har riktiga jobb, och att de av oss som
kan sluta på sina jobb och inte kan leva på att skriva bara är ett fåtal och är verkligen väldigt lyckligt lottade; jag är glad när berättelserna hjälper någon (någon jag insåg först med Sandman, när jag fick brev från folk som fått hjälp av Death, som en rollfigur, att orka med en förälders eller ett barns bortgång) men jag är alltid medveten om att berättelserna inte skrevs för att göra det, och att det har lika mycket att göra med personerna som läser som det har med mig att göra.

Jag har gjort en del av det för länge för att det ska påverka mig så mycket, misstänker jag: jag har signerat folks böcker och serieböcker i ungefär 20 år nu, vilket är tillräckligt länge för att all känsla av “wow, de vill att JAG ska signera något jag SKREV åt DEM” ska försvinna, för runt femton år sedan, men det är fortfarande utomordentligt trevligt att träffa alla, och att få ersätta siffrorna med ansikten.

En stor del av tiden glömmer jag sakerna du skrev helt och hållet. Att ha skrivit något som folk tyckte om gör det inte lättare nästa gång du tittar på en halvfylld sida, övertygad om att det är smörja, och dåligt skriven smörja dessutom. Jag har ett skåp fyllt med utmärkelser, för de hamnade över hela huset, och jag tror att det känns bättre när de står någonstans där jag kan glömma bort dem, av samma skäl. (Förutom min Hugo för ”A Study In Emerald” som, av något skäl förlorat i historiens dimmor, står på min byrå i sovrummet, mellan min Mr Punch-docka och Frankensteins brud, och grenslas just nu av en sock monkey som jag fick på en signering förra månaden, vilket gör att den ännu mer liknar någon slags aningen farlig futuristisk sexleksak.)

Så jag är tacksam och jag är lyckligt lottad. Men emellanåt funderar jag om det bara är nån slags konstig dröm jag drömmer som när jag är tolv och fick göra allt jag någonsin ville och förr eller senare kommer min pappa att väcka mig med en kopp te och säga att jag kommer för sent till skolan, och jag har fortfarande inte gjort min geografiläxa.

...

Jag misstänker att det pågår en mörkläggning, eftersom en av de nya bioteknologiska iPod-arna verkar ha släppts på Honolulu ungefär 20 år tidigare än planerat.
http://www.local6.com/news/5710517/detail.html