Vad man kan göra när man är kass vid 23 års ålder…

Tisdag 13 juni, 2006

Vad man kan göra när man är kass vid 23 års ålder…
postad av Neil 12:53

Det finns en underbar essä av Michael Chabon om litteratur och ”underhållning” på http://www.michaelchabon.com/archives/2006/06/introduction_to_6.html.
Det är hans inledning till Best American Short Stories 2005.

...

Neil,Jag är ett stort fan av både dina verk och dina råd till uppåtsträvande författare (jag har en post it-lapp med ett citat av dig om björnbrottning för när jag blir modfälld). Så jag vet att ditt vanligaste råd till uppåtsträvande författare är att skriva.
Men vad gör man när man är ganska ung (23) och man skriver, men känner att ens färdighet inte lever upp till ens idéer. Med andra ord, det känns som det mesta man skriver är fullständigt urkasst.
Har du någonsin känt det så här? Om så är fallet, vad gjorde du för att slipa dina färdigheter, eller utveckla din teknik?
Hur viktigt anser du att college är för författare?Vad än svaret blir, tack för att du tog dig tid att läsa de här frågorna.

Hälsningar,

'tricia

Det var ungefär så jag kände det när jag var 22-23 också. Jag hade ett ganska bra öra för andra författares röster, så jag kunde göra härma dem, och jag ville bli en författare mer än de flesta vill andas, men jag hade inte mycket att säga och visste att jag inte var särskilt bra än -- och även att jag hade idéer som var bättre än vad jag själv var.

Det jag gjorde var att jobba som journalist. Det tvingade mig att skriva, att skriva mycket, att skriva mot en deadline. Det tvingad mig att bli bättre än vad jag var, väldigt snabbt.

Saker jag skrev blev publicerade. Det finns inget som är nyttigare för en ung författare än att läsa något du skrev i tryck -- plötsligt dyker varje misstag, varje missöde, varje lathet, upp som om skrivet i neon.

Och processen att skriva ut samtal tvingade mig att lära mig att skriva dialoger och att vara sparsam och omvandla tal till några få ord. (Dialog -- även ”naturalistisk dialog” -- är inte hur folk pratar. Så man måste lära sig att renodla.)

Och jag hade också turen att få flera kolumner med bokrecensioner, och var tvungen att läsa och recensera allt, däribland saker som jag inte var helt bekväm med, eller böcker som jag bara aldrig skulle ha läst. (Jag tycker att författare borde läsa från hyllorna de normalt sett inte skulle gå tioll) och det var skönt att läsa något och tänka “Jag må vara kass, men jag är bättre än det här.” (Att jobba med Ghastly Beyond Belief var till stor hjälp med det här också.)

Jag fick också chansen att leva lite. Den delen var också viktig, och mycket var en biverkan av att vara journalist -- jag fick se stora delar av världen som jag inte kände till, och prata med personer som jag aldrig skulle ha mött annars. Det var också viktigt.

Så det var så jag gjorde. Du ska nog göra på ett annat sätt. Jag tror inte att två personer kommer att samma väg, eller behöver göra det.

När det gäller hur viktigt college är för författare -- jag minns att någon en gång frågade om han behövde en examen innan han kunde skriva -- den hemska sanningen är att ingen redaktör, som tar upp ett manus, kommer att undersöka dina kvalifikationer innan han läser första sidan, och inga kvalifikationer kan få henne att läsa vidare efter andra sidan om hon inte gillar det och är intresserad av vad som händer härnäst. (Å andra sidan, i den mån som college får dig att skriva, få saker tryckta, läsa saker du inte är bekväm med, och träffa folk du kanske inte skulle träffa annars, tycker jag att det är toppen. Men det är ingen förutsättning.

Är det till någon hjälp?

Hej Neil,
Du nämnde en novell av Harlan Ellison om universum som gör upp med en rörmokare. Jag skulle vilja läsa den men du uppgav inte berättelsen titel. Så om du vet titeln, kan du avslöja den för oss?
Jan.
P.S.: Jag köpte precis The Essential Ellison, en 50-årig tillbakablick på hans berättelser; mer än tusen sidor med galenskap och förödelse. Det har aldrig varit lätt att få tag på (äldre) berättelser av Harlan men vid första intrycket är detta en bra samling, utgiven av Morpheus International.

Novellen heter "The Man Who Was Heavily Into Revenge", och händelserna på
http://www.evanwashere.com/StolenSidekick/ påminde mig om den (däribland sättet som universum, efter att ha tagit handom de utpekade Sidekick-tjuvarna, nu verkar besluten att straffa killen som pekade ut dem).

Den finns med i The Essential Ellison.

När jag överlämnade SFWA:s Grand Master Award till Harland, påpekade jag att skälet till att Harlan fick utmärkelsen var på grund av berättelserna han hade skrivit, inte på grund av berättelserna om honom eller några andra underordnade frågorna och ståhej. Det är jättebra att börja med The Essential Ellison.

Neil-
Som någon i USA som också måste använda en “langare” för att få nya avsnitt av Doctor Who, fick ditt inlägg om fenomenet för ett par veckor sedan mig att skratta.

Jag förstår av dina kommentarer idag om The Idiot’s Lantern (alltså fotsvamp, kallbrand, etc) att du inte är förtjust i den här säsongen av Doctor Who. Jag tycker fortfarande att de är charmerande på sitt eget sätt, och David Tennant imponerar på mig och får mig att le.

Nog om mig nu.

Min fråga till dig är denna: Har du funderat på att skriva något till den nya Who-serien? Det vore förmätet att fråga om ett avsnitt, men kanske en roman eller ett ljudäventyr till Big Finish? Jag tror att kombinationen Doctor Who + Neil Gaiman avgjort skulle göra det till något som intresserar i stort sett alla, såväl som hjälpa serien att få den exponering som den så väl behöver i USA.

Bara en tanke.

-Sterling

Missade du kommentarerna om de fyra första avsnitten, som alla var positiva?
Här och i synnerhet här? (Jag tyckte att ”Girl in the Fireplace var höjdpunkten -- perfekt konstruktion och ett nöje från början till slut.) The Cybermen var en röra av klichéer, dålig SF och nonsens som blir sämre och fånigare när man tänker tillbaka. "Idiot's Lantern" var varken bra eller dåligt -- Maureen Lipmann var underbar, men jag kände att manuset försökte påpeka saker om 1950-talet istället för att bara berätta en historia som utspelade sig 1953 och jag kunde inte tro på personerna i den som mer än rollfigurer.

Jag tycker att David Tennant gör ett bra jobb, men att några av manusen till den här säsongen inte var i lika god form som de till större delen av första säsongen.

Nej, jag kan inte se mig själv skriva en Dr Who-roman (eller någon “licensierad” roman). Jag skriver inte romaner särskilt snabbt, och när jag gör det tänker jag skriva romaner som helt och hållet är mina. Om jag blev tillfrågad om att skriva ett avsnitt till Dr Who skulle jag säkerligen tacka ja, så länge folk var beredda på att vänta, men de skulle kanske behöva vänta i åratal, eftersom jag är väldigt upptagen. (Jag blev tillfrågad om att skriva ett avsnitt till Babylon 5 före säsong 1. Jag fick slutligen tid att skriva ett till säsong 5. Och livet var avsevärt mindre hektiskt på den tiden.) De har knappast någon brist på folk som vill skriva manus till Who.

Finns det någon möjlighet att du någonsin skriver ett avsnitt av Dr. Who? [Det är kanske bara vi, men vi ser inte direkt fram emot dubbelasnittet.]

Jenn Erik

Se ovan. När det gäller dubbelavsnittet “Impossible Planet” så tyckte jag på det hela taget om det. Det tappade tempot här och där, Roses del av slutet var ganska lättvindigt och osannolikt, men jag tyckte att det var precis vad det föresatte sug att vara, ett litet stycke Lovecraft-i-rymden-stil-paranoid-litet-antal-personer-på-dömd-utpost-i-rymden-fångade-av-uråldrig-demonisk-utomjording-fiktion. Hemska saker som händer på en avlägsen rymdstation är en SF-genre som står på egna fötter nu, och åminstone den här upprepningen av den kändes konsekvent.

Och jag tror att vi närmar oss “inget mer Dr Who - redaktören” nu...

...

Mr Gaiman, jag vill inte vara ohövlig, men har du någonsin hört talas om LJ Cuts?

Jodå. Du kan få veta varför jag inte använder dem här och i synnerhet här.

...

Senaste nytt om rollbesättningen till Stardust -- den senaste av de gnabbande döda Stormhold-prinsarna som ska bestämmas (jag tror att han kanske är Sextus, men citera mig inte) är Mighty Booshs Noel Fielding. Vilket är bra, eftersom hans audition var förvånansvärt rolig och originell.

Dags att rensa undan lite saker. Jag tyckte verkligen om den här essän av Carter Scholz om James Tipree Jr:s liv och karriär.

Och det finns några lustiga bilder från Balticon på http://www.flickr.com/photos/sfrevu/sets/72157594150587062/ anmärkningsvärda inte bara för bilderna på mig som väldigt jet-laggad och trött, utan för alla foton av Lisa Snellings iförd en råttdräkt. Hon säger att jag hade insett backstage att det var hon (även om hon hade gjort sig stort besvär om att övertyga mig om motsatsen) och att, eftersom jag är elak och visste hur varmt det var i dräkten, jag gjorde en extra lång introduktion där jag sa snälla saker om henne. Jag, å andra sidan, tycker att all tid man spenderar kokandes i en råttdräkt måste kännas som en evighet, och att skylla det på sin presentatör är helt obefogat. Men, det skulle väl aldrig jag säga?

I ett fall liknande (såvitt jag kan avgöra i alla fall) det som fick tillbaka några av rättigheterna till Stålmannen och Stålpojken till skaparnas familjer, ser jag att John Steinbecks familj har fått tillbaka upphosvrätten från Penguin…
http://books.guardian.co.uk/news/articles/0,,1796841,00.html

Och slutligen, lördagen 17 juni är den sista dagen på Londons Comics Showcase (63 Charing Cross Rd). Det kommer att finnas, har jag hört, alkohol, kändisar från serievärlden, otroligt billiga serier och mer. Slutet på en sablans era, eller hur?