Tisdag 5 december, 2006
Sälj din övertygelse och köp förvirring…
postad av Neil 18:09
(Ursäkta till alla som hade problem med gårdagens .m4a-fil. Den borde fungera i iTunes eller Quictime. På den helt nya http://www.neilgaiman.com/works/audio/stardust har de en mp3-fil av samma del.)
Dave McKean har gjort 33 nya Mirrormask-teckningar till de utgåvorna av den signerade och begränsade Mirrormask Script book. Man kan se alla teckningarna här gratis (fast det kostar pengar att köpa boken med själva teckningen i). Klicka på tumnaglarna för att se hela bilden.
Och på ämnet mr McKean, är jag glad att kunna berätta att på torsdag 11 januari 2007, 19:00 på Walker Art Center, 1750 Hennepin Avenue, Minneapolis, kommer Dave och jag att ”samtala” Free Verse-tillställningen "hyllar 20 år av duons artistiska samarbete--Gaiman och McKean gör båda en kort presentation av sitt eget arbete, och följer sedan upp med ett scensamtal om de estetiska utmaningar de möter tillsammans och på egen hand.”
På http://raintaxi.com/readings/ får vi veta att “även om tillställningen är gratis, krävs det biljetter. Biljetter finns tillgängliga på Walkers biljettkontor från en timme före föreställningen. Tillställningen sänds också live på nätet och arkiveras på channel.walkerart.org.”
...
Det är alltid konstig när man läser kritik som inte säger något annat än att personen som skriver inte vet vad han eller hon pratar om. Ett typexempel, en recension nyligen i New Yorker av pjäsen Mary Poppins (som jag såg i London för några år sedan, och som på många sätt var fel ute, mest med dess önskan att var en del av P.L. Traves värld fast utan att ta steget bort från den Disney-ram den var byggd i, och många saker, många av dem var Disney-saker, var helt rätt med den). Men kritiken i New Yorker verkar handla om något helt annat. Till exempel: Efter att ha läst P.L. Travers böcker eller ha sett filmversionen från 1964, med Julie Andrews, undrar vi om Mary Poppins gör barnen hon tar hand om till bättre personer genom att var, som hon sjunger i början av den här föreställningen, “praktiskt taget perfekta,” eller om hon är en Pied Piper-liknande fantast som lever på sina skyddslingars eskapistiska önskningar. Handlar det bara om henne eller bara om kärlekens känslomässigt förvandlande effekter?”
och givetvis funderar vi inte, om vi har läst böckerna, eftersom det är uppenbart att det inte handlar om något sådant. När författaren klagar att Mary Poppins smutsar aldrig ner händerna i en balja med Dickenskt diskvatten, börjar jag fundera över exakt vad den aktuella kritiker tror att edvardianska barnsköterskor eller guvernanter faktiskt gjorde. De var inga tjänare. De var en del av familjen fast ändå inte en del av den. Det var liksom poängen.
Och givetvis är Mary Poppins inte -- i böckerna -- i själva verket “praktiskt taget perfekt”, fast det är så hon ser sig själv. Hon är inbilsk, farlig, oförsonlig och en naturkraft. Hon lär inte barnen Banks något så banalt som moraliska läxor, och jag tror inte att någon förvandlas känslomässigt i böckerna, förutom en handfull lyckliga personer i berättelserna som får förmågan att fly från sina liv eller frigörs från någon slags fysisk fångenskap (och det inträffar mer i historierna Mary Poppins berättar för barnen än i själva böckerna).
(Konstigt nog finns det en utmärkt artikel från ifjol i New Yorker om P.L. Travers och Mary Poppins och Walt Disney -- http://www.newyorker.com/fact/content/articles/051219fa_fact1-- som är mycket vettigare och påpekar att:
Den literära Mary Poppins är inte alls en tydlig karaktär. I slutet av det första kapitlet i den första boken - där hon anländer som en skepnad kastad mot ytterdörren under en storm, tar formen av en kvinna, tvingar Mrs Banks att anställa henne, fräser åt barnen och drogar dem med en mystisk dryck efter att hamnat ensamma med dem i barnkammaren - får hon bara en en reserverad bekräftelse: ”Och även om de ibland längtade tillbaka till de lugnare, mer vanliga dagarna när Katie Nanna styrde över hushållet, var alla, i stort sett, glada över att Mary Poppins kom dit.” Hon är, i själva verket, väldigt ofta ”arg”, ”hotande”, ”hånfull”, och ”skrämmande”. Hon kallar barnen kannibaler, knuffar dem nerför trappan och tvingar dem att äta så fort att de tror att de ska kvävas. Hon har till vana att rädd barnen från fasaväckande övernaturliga händelser, det är sant, men det skulle vara en större välsignelse om hon själv inte hade orsakat dem som en hämnd för elakheter. Ofta framstår hon som någon som inte tycker så mycket om barn.”)
Och jag började funderat på detta eftersom jag läste den extremt idiotiska recensionen i New Yorker samma tag som jag fick mina ex av Myth, Symbol, and Meaning in Mary Poppins - The Governess as Provocateur, en underbar och lysande boklång studie av Professor Giorgia Grilli om Mary Poppins karaktär i böckerna och om magi och shamanism och vad barnflickor och guvernanter var, och hur precist och djupt nedbrytande Mary Poppins är som person.
Av någon anledning låter inte Blogger lägga upp en bild på omslaget här. [redigerat för att tillägga, men det gick med Blogger Beta], men man kan se det på http://www.amazon.com/Meaning-Poppins-Childrens-Literature-Culture/dp/0415977673. Den är antagligen för dyr för privatpersoner, men om ni är intresserade kan ni beställa den från ert bibliotek. (Den har också en introduktion av mig, men låt inte det avskräcka er.)
